Nanna

Livet är ingen dans på rosor...

Det gör ont

Permalink0
Jag förstår verkligen inte varför man måste bryta ihop totalt och störtgrina framför någon innan man ska bli förstådd. Vissa personer inom vården har sagt till mig att de inte mäter vem som har svårast genom hur mycket/stor självskadebeteende du har, att de inte gör någon skillnad på om du är under eller överviktig (vilket är en ren lögn!) och att man får lika mycket hjälp oavsett om man kommit in som intox till sjukhuset eller inte så det är bara "dumt" att göra en intox.
Men det stämmer inte, ingenting utav ovan stämmer. Tror de på detta själva? Eller säger de bara detta till oss för att de har blivit tillsagda att göra det?
 
När jag satt på möte med en socialsekreterare (eller vad hon nu hade för titel?) och skulle först ansöka om boendestöd, och sedan utforma hur jag bäst kunde bli hjälpt var jag väldigt tydlig med vad jag anser mig behöva. INGENTING utav det jag behöver få hjälp med hade de resurser till, jag fick nöja mig med promenader på 20-30 minuter, vilket för mig kanske blir lite livsuppehållande hjälp men ingenting som faktiskt hjälper mig framåt för att kunna bli självständig. Jag får på känn att de anser mig för frisk för att kunna godkänna andra resurser, det är min känsla. Jag kan duscha och tvätta håret, jag sminkar mig på grund utav att jag inte kan träffa folk utan smink, mitt hem ser på ytan rent ut och jag håller i danskurser. Jag är i deras ögon för frisk. Dansen håller på att ta kål på mig, de som träffar mig innan de dagarna ser att jag är närmast okontaktbar och mår fruktansvärt dåligt. Jag har en räddsla för att säga upp mig från dansen och det är att jag får ordning på mitt liv, går ner i vikt och hittar en glädje med dansen igen och då har jag inget jobb kvar. Räddslan för att någon då har tagit min plats, mina elever har hittat en annan lärare och inser hur mycket bättre den läraren är. Där har ni största förklaringen till varför jag inte lägger ner om än för en termin.
 
Idag bröt jag för andra gången ihop när boendestödet var här, och de säger att så här ska jag inte behöva ha det. Jag förstår att de vill mig väl och vill hitta lösningar men jag blir frustrerad när de säger att det finns hjälp och sedan säger deras chef att det inte finns hjälp. Att man ska behöva bryta ihop fullständigt och det är först då man blir tagen på allvar. Varför räcker det inte med mina ord och förklaringar de dagarna jag är stark nog att ändå hålla ihop mig?? Så har det varit på sjukhuset också, jag sitter och förklarar tydligt och bestämt hur min situation ser ut, mina tankar och vad som har hjälpt mig tidigare respektive vad som inte har hjälpt. Då sitter de och nickar sorgset och säger inte mycket mer än att det är inte mycket att göra, låta tiden gå. Men när jag vissa dagar inte orkar hålla ihop utan bara gråter okontrollerat då låter det helt plötsligt annorlunda. Visserligen händer det inte mer men responsen är mer.
 
Har säkert redan skrivit det tusen gånger men när du kommer in som intox så är det ganska säkert att du får erbjudande om att bli inlagd. Kommer du in och söker frivilligt måste du sitta och övertyga en läkare som fasen! Då gäller det att du redan är i brytningsfasen och att tårarna kan komma. Ibland blir jag mer apatisk när jag mår dåligt och kan inte prata alls, DÅ behöver jag bli inlagd som mest men kan du inte prata dig in så får du heller ingen plats och hjälp på sjukhuset. Nu tar jag oftast inte intoxer för att bli inlagd, de senaste gångerna har jag vaknat upp själv hemma eller tackat nej väl på sjukhuset. 
 
Där kommer nästa frågeställning jag haft länge. När man blir inlagd på en avdelning säger de när de går igenom packning att de behandlar alla lika. Fel, så fel. Jag kom in med LPT och de tog halva min packning, de tog hörlurar, rakhyvel och allt. De till och med letade igenom mina fickor på kläderna och jackan jag hade på mig. Vilket jag faktiskt om jag ska vara ärlig tycker att de ska göra, tycker ingen ska ha fri tillgång till vassaföremål eller typ tändare. Då kände jag mig säker. Medans alla andra gånger jag blivit inlagd utan LPT får jag behålla allt utom mediciner, de kollar definitivt inte igenom dig. Om du varit ute och kommer tillbaka genom de låsta dörrarna kollar de inte längre vad du har med dig så länge du inte är där inne på tvång.
 
Tredje saken jag tycker är underligt är att när jag var inlagd och vägde mycket mindre var de på mig om maten redan dag två. Medans de senaste åren jag blivit inlagd kan jag gå på riktigt sex dagar utan mat och nästintill ingen vätska, plus att de skickar hem en dag sju utan att de ens ifrågasätter att man inte fått i sig något.
Att jag ENDAST har rispat mig (så otroligt fult och nedsättande ord i min värld) har jag fått höra är bra för då skär jag mig iallafall inte.
 
jo visst de mäter hur dåligt man mår på hur man ser ut utåt sett, är du smal är du illa däran men är du tjock får du skylla dig själv skitsamma om du lider utav näringsbrist ändå, sminkad eller osminkad, hur djupa är dina sår, hur många tabletter kan du få i dig, hur nära brytningspunkten är du. Varför kan det inte ibland räcka med att man säger hur dåligt man mår? Att man berättar hur det ser ut hemma i sin vardag, att just nu håller jag ihop mig med en stålmask men jag orkar inte mer. Nej de vill se ben, djupa sår, tårar och helst lite psykotiskt också, då finns det behandlingsplaner.
Fruktansvärt långt och flummigt det blev...
 
 
Till top