Nanna

Livet är ingen dans på rosor...

Snurriga rader i från sjukhussängen

Permalink0
Det är nu, nu, nu man ska börja skriva. Första stadiet efter att man tagit ena sömnmedicinen då är man f*n i lalaland. Det går dock ur så snabbt så oftast hinner jag inte färdigt ett inlägg.
Är på sjukhuset, igen....kan man väl nästan säga fast jag inte varit inlägd mer än typ tre gånger detta år. Jämnför man det med andra år då jag var inlagd en gång i månaden eller iallafall varannan, Skillnaden är att jag inte har ringt efter mina intoxer detta året och då får man sköta sig själv med allt vad det innebär i eftervård.
 
Nu sitter jag iallafall här LPTad och mina attacker går i berg-o-dalbana. Idag när de skulle flytta på mig fick jag en så stor ångestattack! I mitt huvud gick jag igenom steg för steg vad som händer i min kropp. Jag tycker det är så cool av mig att jag nu faktiskt förstår vad som händer!! Det gör inte att ångestattacken föhindras, hela min kropp börjar skaka och jag förbereder mig på ett katastrof. Ja jag sätter mig i katastrofläge på allvar. Jag hinner tänkta fläkta eller fly. Oftast flyr jag, konflikträdd som jag är.
Några utav de kvinnliga som jobbar här är väldigt schyssta, men jag tror inte de vet hur de ska hantera mig när det nått sitt yttersta. Ta mig bort från rummet, hitta ett annat rum där vi kan vara ensamma och prata snäll och framförallt ha tiiiiiid.Eller om man är stressad visa mig det inte.
 
Dock är jag inte rädd för att jag skulle bli LPTad en längre stund, riktigt så mycket har de inte att gå på i mina journaler.
Konstigt nog tycker jag läkaren är okej, ingen favorit men å andra sidan finns ingen läkare som är favoriter. Min favoritläkare är den läkaren som kan "fixa" till mig å bli människa igen med allt det som ingår.
Första dygnet hade jag vak, fruktansvärt frustrerande. Vak innebär att det ALLTID är någon med dig vart du än går.
 
Idag har det gått ner på skalan till "tillsyn" eller vad det nu heter (?) det innebär iallafall att de ska kolla till mig extra. Och ja de brötar upp dörren och sticker in huvudet "jag vill bara se att du lever". Ja tyvärr tänker jag alltid tillbaka då! Sedan stänger de igen dörren lika högljutt och bryskt. Hemskt när man är ljudkänslig!
 
Maten är ju en återkommande punkt vid varje inlägning. Endast inne på min andra dag utan föda, endast vatten till kvällsmedicinen. Det är en så snäll sköterska som jag träffade redan för några år sedan, det var på den tiden jag var smal och åt jag inget efter andra dagen var hela avdelningen med personal oroligt. Hon satt då vid min säng och försökte nästan mata mig. Först yogurt men sedan även glass "det går lättare ner". Men hon är så snäll och det var också hon som hjälpte mig efter min panikattack tidigare idag.
 
De försöker få mig att börja med en ny medicin, som från början kom ifrån att läkaren frågade mig vad jag önskar mig i medicinväg som jag tror skulle fungera. Jag sa att det enda jag vill ha är akutångestdämpande. "Jaha, har du haft det? Vilken då? Jag sa Xanor men icke det var för tung, istället ger hon mig "bäbis"medicinen nummer 1! Hon skrev att jag kunde komma och ta den vid behov. Men när jag läser om den ska man ta den 1-2 gånger om dagen i veckor innan den ger effekt. Vi akutmedicin menar jag ju en som lugnar ner mig på direkten!!!
Blir så trött!
Skriver de ut mig imorgon vilket jag kommer säga att jag vill kommer jag göra ett nytt försök. Och en annan lustig sak är att man inte får ha sin mobiltelefon mer än 30 min om dagen. Om du inte får gå ut då förstås och det får jag inte. Alltså vad lever vi i för decennium egentligen??? Dock får vi ha datorn...
 
Allting är så jäkla mystiskt, känner mig inte verklighetsförankrad jag är inte i min kropp. Jag känner smärtan utav hungern i magen. Smärtan i hela ryggen samt sidorna på armarna.
Måste försöka träffa läkaren imorgon, måste ut här ifrån!
 
Till top