Nanna

Livet är ingen dans på rosor...

24:e Augusti 2015

Permalink0
Vet ni vad!? Imorgon börjar "Hem till gården" igen, detta eviga sommaruppehåll är äntligen över! Det har varit så långt att jag kommer inte ens ihåg vad som hände sista programmet innan det slutade i våras. Men det är ganska lätt att ta igen och komma in i handlingen när man väl får se.
Nu har vi haft två veckor med riktigt bra väder men imorgon ska tydligen störtskuren komma, antagligen för att jag ska ta mig upp till sjukhuset till fots och någon tycker att det är kul att se andra se ut som dränkta katter.
Nej jag é inte bitter....
 
Har ångest för att ha samtal, inte för att hon var så dålig egentligen men jag inser att det här kommer inte att gå. Hon inser inte vad hon har gett sig in på. Dock frågade hon om det var okej om hon fick tala med min gamla kontaktperson, hon som jag hade en längre period, och jag sa ja med förhoppningen om att hon ska berätta att jag behöver mer än ett samtal var tredje vecka. Jag har på nåder just nu fått samtal EN gång i veckan, om hon har tider och jag kan tänka mig att ta tider klockan 08.00.
Med hon jag hade en längre period tror jag att det fungerade bra på grund utav att jag hade samtal två gånger i veckan och ganska lång tid varje gång. Förutom hon så är det bara S i Linköping som har kommit så nära och fått rotat runt så djupt inne i mitt huvud. Men det krävs mycket intensivt jobb under en ganska lång period.
Jag är inte den som går och ställer mig utanför deras mottagning och gnäller om att jag har sån ångest. När jag har ångest klarar jag inte ens av att göra ett samtal. För det var den nyas råd att jag skulle göra, ringa henne och tala in på hennes telefonsvarare om att jag hade ångest och kanske behövde en extra tid. Hade jag klarat av att ringa ett samtal, klarat av att tala in ett meddelande på telefonsvarare eller till och med ta mig till deras jävla mottagning så hade jag inte varit sjukskriven! Då hade jag klarat av att om inte annat till viss del jobba!!
 
Jag läste mamman till han som högg ner två-tre personer i Norrköping, vad hennes son hade sagt innan det hände. Att det var det enda sättet för honom att komma in på rättpsyk, att skada andra eller skada sig själv. Jag rättfärdigar inte vad han har gjort, men jag vill att folk ska få veta att det är så det ser ut. Skadar du dig själv har du med 98% chans att få bli inlagd om du själv vill. Om du däremot åker in till psykakuten sitter och mår dåligt i deras väntrum i timmar (oftast helt ensam!) så får du sedan verkligen se till att övertyga läkaren om hur dåligt du faktiskt mår för att få bli inlagd. Att övertyga en läkare utan att ha skadat dig själv är ett rent helvete, oftast blir du hemskickad, vilken tid som helst på dygnet och du får ta dig hem på egen hand (från skogen i Trollhättan!?) med, om du har tur, en sömntablett.
Tror folk på riktigt att det bara är att ta sig till psykakuten med hjälp utav vänner eller familj (för det har man ju så många vid psykiskohälsa) och därifrån får man verkligen den hjälpen man behöver? Den hjälpen man behöver är att få bli inlagd.
 
Alla runtomkring en tycker att inläggning är något man ska undvika in i det sista, till och med rösterna inuti ens huvud. Dem som säger att man är inte berättigad en plats på sjukhuset om man inte skadat sig innan. Det har varit två-tre personer som någon gång sagt att du bör bli inlagd NU, på 15 år. När mina hjärnspöken då säger att nej inte om du inte skadat dig innan så har de sagt att jo du måste.
Tänk om fler hade förstått när man säger rakt ut så många gånger sagt att "nu orkar jag inte mer". Jag vet inte hur många intoxer jag tagit, de har några i mina journaler men desto fler som inte blivit registrerade alls. Vem vet hur många som hade kunnat bli ogjorda om man faktiskt hade fått bli inlagd på en gång. Hur ska man göra det bättre, för jag förstår att en läkare måste göra en bedömning, men just det här att man måste övertala och övertyga, det är någonting man inte orkar. Jag är oftas inte ens talbar, och mina röster har oftast tagit över såpass att jag inte ens FÅR tala och berätta hur jag verkligen känner.
 
Jag vet att jag inte ser sjuk ut, oftast duschar jag var tredje dag, jag tvättar ansiktet dagligen om en bara med vatten, jag får oftast på mig mascara och lipsyl som döljer mina spruckna läppar, jag klär mig oftast i moderna kläder (ja allt är ju relativt men ni förstår) och håret är uppsatt i tofs för att dölja min feta hårbotten.
Har oftast ett leende på läpparna när jag talar med folk, jag uträttar vissa ärenden och håller oftast tider.
Allt detta är en nackdel för mig för att få vård. Denna järnmask man varje dag tvingar på sig tär lite för varje dag, till slut orkar du inte alls.
Dock kan man se mina fysiska skador, mina ärr men tydligen är de inte tydliga nog för att få vård, rätt vård. Min läkare brukar säga att mina ärr inte ens syns, då har han visserligen inte sett mitt ben men ändå. Just att de bedömer hur stora och synliga ärren är, han bedömer mitt mående utifrån att jag den dagen tagit på mig mascara och lyckas rolla mig under armarna. Jag skulle vilja ha en läkare som bedömde mig under 24 timmar, någon som kan se vilket helvete det är från det att man öppnar ögonlocken, vill berätta där och då de tankarna man har det första sekundrarna på morgonen, för att inte tala om kvällarna och nätterna. När man får "deala" med sig själv om linserna ska ut eller borsta tänderna.
 
Ska lägga mig och kolla på The Big Bang Theory hoppas kunna somna någon gång inom en snar framtid.
 
Gårdagens var det premiär för min nya väska :-D.
 
Minnas nya favoritställe är just nu sminkbordet.
 
Såhär ser Minna ut på morgonen innan hon fått på sig "facet" :-P.
 
Till top